Likt tårar är jag salt idag. Salt av ångest och fel placerade känslor. Mitt hjärta är inte konstruerat för det jag känner. Eller så är det jag som inte känner mitt hjärta. Ibland är det svårt att se sanning i vitögat och acceptera det du ser. Ibland vill man att sanning ska vara lögn och att inget du sett eller känt vart sant. Men det är slut med att känna efter. Slut med att vara sårad och hoppfull. Att bryta det man lovat sig själv. Det kan jag tro en liten stund iaf. Sen släcks ljuset och allt är som det var. Det betyder inte att allt är skit. Men vissa saker är det. Och jag har svårt att släppa just det. Men jag försöker så hårt. Att inte svänga in på den vägen. Att inte tillåta mig själv att sörja någon jag inte har någon rätt att sörja.

Fin fint väder idag. Idag ska jag ge järnet. Köra hårt tills jag inte orkar lyfta armarna. Man får ge tillbaka lite av det man fått. Hoppas ni med får en stört skön söndag och att den erbjuder allt det ni hoppades på. Peace out Caweman

Med hästarna i hagen och solen skinande över taket. Så får jag känslan av att inget kommer vara över bara för att jag gör "dom rätta valen". Jag känner mig överkörd och intryckt under golvet. Emmelie (mamman till mina pojkar) har med fula medel och hårda ord fått mina barn att vända mig ryggen. Vad kan man göra? Emmelie är inte från denna världen. Jag har alltid litat till att hon ska sätta barnen i första rummet. Men hon tänker bara på sig själv. Jag har en känsla av att det inte kan bli bra mer nu. Hur ska man komma över förlusten av sina barn? Hur ska man gå vidare från det? I sanningen finns det ingen hjälp att få. För sanningen är alltid hennes och aldrig min eller våra barns. Hur kan en människa få ställa till med så mycket dåligt utan att bli ställd till svars för det? Bara för att man är mamma gör det en inte automatiskt till en bättre vetande människa. Det är bevisat, att vårat sätt att se på föräldrarskapet, är föråldrat. Jag vill bara sluta se all den ondska som hon så lättvindigt visar upp för alla att se, men ingen annan ser. Jag är så trött på att alltid bli utpekad som den onda föräldern i våra barns liv. Att aldrig få chansen att ge mina barn en bättre bild av mig, en den som Emmelie målar upp. Men det kommer kanske en tid då mina barn förstår att Hon har fört dom bakom ljuset. När dom kan se igenom hennes lögner och kanske helt väljer bort henne. Och det vill jag inte ska hända. Alla barn har rätt till båda föräldrarna.

Och så är det bara livet som står ivägen för döden. Känner att jag sitter i väntrummet och har jätte många före. Jag tänker på vad människor säger och vad dom gör. Det hänger så sällan ihop! Jag borde inte vara så ensam som jag känner mig. Hon jag älskar är inte närvarnde och mina barn är stulna. Jag ska bli pappa igen men det känns som om det bara är ett dåligt skämt. Jag är liksom lämnad efter. Försöker att inte tynga ner mig av det, men det är svårt. Det var tre dagar sedan vi ens pratade med varndra. Hon smsar väl lite. Men det är så opersonligt och det finns inga känslor i hennes ord och jag tror inte ens att hon vill ha mig i bilden. Så dagens känsla är bortappad.    Peace out Caweman 

Jag drömmer men vill inte sluta. I min dröm är jag lika mycke värd för dig som du är för mig. Vart jag en går så finns du med i mitt hjärta. Ofta är det en börda att bära med dig. Men ibland är det tryggt att alltid ha dig nära. Du är som en ring runt fingret. Du har vuxit dig fast i mitt hjärta och nu vet jag inte vad jag ska göra utan dig. Mina timmar blir till månader och tanken är lika stark idag som första gången jag såg dig. Jag försöker alltid fly... Fly ifrån ditt inflytande på mitt hjärta och på mina val. Jag kanske måste acceptera att jag alltid kommer ha dig med mig. Inte försöka glömma men istället försöka minnas det som var bra och hitta mig själv idet. Jag är hel igen men nu vet jag inte vart jag ska gå. Alla vägar är öppna och jag har beslutsångest. Vem ska nästa version av mig bli? Den dörren jag väljer nu är vägen till min lycka eller olycka. Vägen upp eller tillbaka ner i hålet. Vägen bort från det som varit jobbigt. Eller vägen tillbaka till där jag har formats och låst in alla mina känslor. Jag kan bara känna dig. Kan inte tänka rationelt om dig. Men jag vet att jag kommer gå vidare utan att uppnå det jag satte ut för att göra. Och det var att få din kärlek.

Jag har tagit en långpromenad idag. Jag och Zelek "den snabbe" har vart ute och kollat in våren. Det är nog någon eller några veckor kvar till knoppningen. Men allting är på väg. Alla gröna blad gör sig redo för att födas på nytt. Alla frön, som legat gömda under snön, gör sig redo att ge sig tillkänna. Snart har vi grönt gräs under fötterna och en ny blå himmel över huvudet. Snart är våren här och det får bli starten för 2013.

Hoppas ni har haft en riktigt bra dag och att ni njuter av solen. Nu kommer promice snart hem och det är så otroligt skönt att igen kunna ge henne det hon behöver. Ha det gött och kom ihåg vad Kapten röd har sagt " en miljon nollar tillsammans kan dom aldrig bli en"           Peace out Caweman

Tänker på min pappa och våran relation. Vad hände med det vi hadde, jag och min far. När jag var yngre så tog min far med mig till dalarna, till norge och till olika tåg relaterade saker. Vi tog långa promenader och han berättade om så många saker. Saker som delvis gjort mig till den jag är. Så många av mina åsikter har min far gett mig insikt i. Han är den intelligentaste mäniska jag känner. Men intelligensen har sitt pris. Jag kan inte komma ihåg att han någonsin har sagt att han älskar mig. Inte heller kan jag komma ihåg att han tröstade mig när jag ramlade. Eller att han skyddade mig när dom äldre barnen var taskiga. Han sa bara "att man får skylla sig själv". Nuförtiden Avskyr han mig bara. Lite förakt och en kännsla av missnöje. För honom är jag en förlorare. Spelar ingen roll vilka hinder jag stöter på. Vad jag en uppnår så är han bitter och missnöjd. Men jag älskar den pappan jag hadde när det bara var vi. När han lärde mig att fiska eller när han gjorde köttbullar och potatismos. Känns som han bara lämnade mig bakom sig. Som om att han bara vill glömma att jag är hans son. Min Farfar har nog inte så många år kvar. Jag hoppas att han vaknar till lite och känner sig mer motaglig för att komma mig närmare . För om min far dör, så är det så mycket jag aldrig pratat med honom om. Jag vet så lite om hans liv innan mamma. Vad han gjorde på fritiden. Vem som var hans första förälskelse och vem, eller vilka, som lärde honom all hans kunskap.

Hoppas du läser det här pappa och att du inte blir arg utan att du förstår att jag älskar dig och att jag bara sträcker ut handen.

Andra bloggen för dagen. Men ibland kliar det bara i fingrarna. Ha det gött.      Peace out Caweman

Min värld är fylld med hopp. Ibland kan det vara svårt att komma åt den. Men den finns där. Det finns i soluppgången och i skönheten jag har utanför dörren. Den finns i stallet och på hästryggen. Hoppet är min motor och viljan är min själ. Just nu, ibland spikar och virke, känner jag mig fri. Mitt hjärta är äntligen helt. Jag har lämnat det gamla och gett plats åt nya känslor. Mitt liv har precis börjat och jag ska ge gärnet för att få en framtid, som jag och mina barn, förtjänar.

Hoppas ni har det bra i nordanvinden och att ni har en rolig dag. Nu river vi av och plockar fram det bästa. Peace out caweman

Jag ser inte det som varit i klarhet. Jag ser det i en ständig dimma. Dagarna går och min saknad efter mina barn blir bara tuffare att hanskas med ju större dom blir. Mina barn är mitt liv och jag älskar dom mer en jag älskar luften jag andas. Men hur jag en försöker så står rättsväsendet alltid på mammans sida. Det spelar ingen roll vad dom själva vill, bara vad deras mamma vill. Det är det själviska i situationen som stör mig och mina barns framtid. Hur ska mina barn få lära sig att välja om dom aldrig får chansen? Det viktiga är inte hur jag vill ha det eller hur deras mamma vill ha det. Det viktiga är hur dom vill leva och vilken framtid dom vill ha. Min äldsta son vill så gärna bo hos mig, men blir hela tiden ned trykt av sin mamma. Det är ett påhopp av hans frihet. Och det kan jag inte tolerera! Mina barn måste få en uppväxt där både deras mamma och pappa är delaktiga. Just nu är dom fjätrade vid sin mor. Jag kan förstå hennes oro att ge dom friheten att välja. Att bli bortvald är inget roligt. Men man styr alltid bara sina egna val och ingen annans. Deras mor är en väldigt bra mamma i många ansenden. Men också en väldigt dålig i andra. Jag har också gjort dåliga val och det ångrar jag djupt. Men det hela måste sluta i att våra barn inte behandlas som fångar. Dom är fria individer med åsikter. Jag vill se en ändring i hur lagen ser på faderskapet. Ty det är lika viktigt som moderskapet.

Idag har jag vart hos läkaren och fått behandling. Mina celler har minskat med närmare 50%. Det glädjer mig att jag är på väg mot att bli helt återställd från cancern. Jag försöker att vara stark men med så många lösa trådar får jag alltid ett bakslag i ryggen. Mina vänner har vart det stösta stödet och jag tackar er för allt ni gjort. Hoppas ni alla har det bra och att ni njuter av det fina vädret. Fast det blåser kallt. Riv av nu och kör så det ryker!!     Peace out Caweman 

Det kanske bara är jag. Jag som inte kan förstå. Jag som inte är så omtänksam. Det kanske bara är jag som inte har det som krävs för att lyckas. Det är något som hindrar mig från att bli den jag vill. Min mask är på så ofta att jag ibland har svart att ta av den. Det känns tryggt att inte behöva visa min sorg eller rädsla. Att inte alltid tynga andra med mina problem och att kunna spela den jag vill. Jag har många kompisar men få vänner. Men det är nog så det ska vara. Jag litar inte på mig själv i mångt och mycket. Vill alltid vara en bra vän och kunna ge mer en jag tar. Men det känns som det blir tvärtom, att jag tar mer en jag ger. Men i mina försök att vara en bättre människa blir det ofta fel. Jag kanske sårar dom jag älskar mer en jag stöttar. Har blivit mer och mer förvirrad. Det känns som mina beteenden får dom jag älskar mest att backa från min sida. Vad ska jag göra för att inte visa mer en jag vill. Jo, jag tar på mig masken och visar inget istället för att visa lagom. Våren närmar sig och fast jag borde välkommna den så tar jag fler farväl nu en jag klarar av. Att mista dom man älskar, att mista sina vänner är mer en vad jag klarar. Men jag måste. Måste fortsätta trycka på i rätt riktning för att komma ut på andra sidan som en bättre medmänniska. För idag duger jag inte till. Har inte energin att slåss för dom jag igentligen borde dö för. Min isolering är inte vald men tvingad.

Det är en mulen dag i den stora världen. Jag vill tacka för att jag fått känna tillhörighet och tacka mina vänner för era snälla ord. Ni har gjort livet lättare att genomlida. Och samtidigt be om ursäkt för alla mörka dagar. För alla fel jag utsatt er för. Älskar er och jag ska försöka göra ett bättre jobb på att var en stark vän. Hoppas ni har en bra dag och att ni blir belönade med allt ni önskar.                  Peace out Caweman   

Vet inte vad det är eller varför den finns där. Den dåliga känslan. Men på det senaste har den vuxit och fått mig att känna en väldig oro. En oro över det jag alltid vart så säker på. Min självbild är som att se sig själv i dom lustiga speglarna på Liseberg. Vobblig, som bäst bara i kanterna. Jag saknar någon som jag aldrig får ha vid min sida. Saknar energin det gav mig att vara behövd. Saknar så mycket men med vetskapen om att det nog är bättre så här. Hur ska man förhålla sig till sig själv när man inte älskar den man är? Hur ska man komma till andra sidan ån när man inte orkar hålla huvudet över ytan? I någons ögon fastnade min själ och den har liksom aldrig kommit hem igen. Det är svårt att förklara likgiltigheten jag kan känna inför det jag igentligen borde vara så glad över. Men jag tänker inte ge upp. Jag tänker inte sluta försöka bara för att det, just nu, inte går eller känns så bra. Det kommer en vändning och jag tänker vara där och hugga när tillfället ger mig en chans. Inget är omöjligt för den med övertygelse. Men det är saknaden till det jag känt så starka känslor för som får det att rinna över. Det var någon som sa att "allting kan gå itu men ett hjärta kan gå i tusen bitar". Det är jävligt nära min sanning om hur det känns. Men ibland är man inte tillräkligt bra för den man vill vara det för. Jag har alltid litat till mina egna tankars styrka. Men nu när jag behövde tillhörigheten finner jag mig själv ensam.

Är man otroligt depp idag eller? Solen som skiner och inte ett moln på himmelen. Man borde ju vara helt saligt glad istället för nedstämd. Men jag hoppas ni har en tok bra dag och att ni njuter av livet. För e det något vi bara har i singular så är det vårat liv. Så kör så det ryker och stanna inte för någon.     Peace out Caweman