Jag ser inte min spegelbild lika klar som jag gjorde förut. Mannen som tittar tillbaka på mig, när jag tittar in i den reflekterande ytan, är inte jag. Jag vill tro att jag är ödmjuk, snäll och omtänksam. Men i verkligehtens spegel är jag bara dum och ofta allt för hård. Mina vänner vill se en ändring av mitt förhållningssätt till kärlek. Jag kan inte hjälpa vad jag känner. Jag vill inte känna många av mina känslor. Men svårigheten är att hitta vägen ut. Jag vill vara någon som jag, likväl som andra, kan älska. Inte bara vara en pelare. Stel och utan någon mer uppgift en att hålla upp något tak eller balkong. Jag vill leva med vetskapen om att jag blir älskad för den jag är och inte bara för dom samtalsämnena jag skapar. Vem är jag? Är jag den jag ser när jag tittar in i mitt hjärta, eller är jag den oxen som tittar tillbaka på mig ifrån spegeln? Idag har jag samtalat och blivit tillrättavisad av några jag anser stå mig väldigt nära. Men deras ord gör mig ledsen och nedstämd. Det känns som vad jag en gör, så är det fel. Vill vara en vän, men är tydlingen inte rätt ballanserad. Vill vara en kärlek, men är bara korkad. Vilka val jag en gör, så är det aldrig tillräkligt bra för dom jag älskar. Idag är en svår dag att leva för mig, men alla dagar kan ju inte vara bra. Jag kanske har tömt den bägaren och får nu dricka den beska bottensatsen. 

Tack alla ni som förgyllde min födelsedag. Det var en legendarisk kväll. Massor med kärlek till er som kom och firade kvällen lång. Ni är dom bästa!!     Peace out Caweman