Jag har vart en väg ut för så många. Känner mig som en dörr som slår i vinden. Tror alltid det bästa om människor i min närhet. Försöker att aldrig ha förutfattade meningar. Jag har nog inte blivit sårad för sista gången. Men för varje gång som någon går över mig för att komma någon annanstans, dör en liten bit av min tilltro till dom jag älskar och litar på. Jag försöker att sätta mig in i deras känslor och varför jag alltid blir lämnad i deras kölvattnet. Men nu, när jag just blivit sårad och lämnad, för hundrade gången, känner jag mig bara tom. Jag ska hålla ihop och inte bli knäckt den här gången. Jag ska hålla allt innom mig nu. Känslor ska tydligen tryckas ner och absolut inte visas eller ha någon igentlig mening. Mina sista tårar till mina sista känslor. Jag ska inte må något mer. Jag ska sluta mitt skal och aldrig mer ta av mig min mask. För ingen gillar en idiot. Det är med tungt hjärta jag stänger min bok om känslor och öppnar dörren till en värld utan själ.

Vilken skön helg man har haft iaf. Lördagen var fylld med sång och skratt. Vi dansade och levde livet. Det fanns inget imorgon och alla var glada. Vi drack glögg och vin. Spelade gitarr och njöt av att vara tillsammns. Det är för få sådana kvällar i mitt liv. Saknar er alla vänner. Håll hårt i den ni älskar och håll ut. Sommaren kommer snabbare en ni annar.   Mvh Caweman