Vaknar och kan fortfarande inte sluta. Sluta vara mig själv. Sluta känna och hoppas. Kan något som ligger dig så nära, vara så långt bort? Verkligheten är inte min sanning. Verkligheten är en hägring i min öken och jag är en vilsen, törstig och sökande drömmare. Min sanning är mitt hopp. Men bakom sanningen ligger mina smutsiga lögner och mitt dåliga samvete. Jag ville bli den jag kunde vart. Men blev den jag är, för det är mitt helvete på jorden. Ser det som mitt straff för alla gånger jag har gjort fel. Och för alla jag sårat längs vägen. Hur mycket energi jag en lägger på att förändra min situation, så kommer jag alltid tillbaka till punkten jag startade på. Var är det jag går fel. Vilka vägar ska jag gå, för att slippa att vakna med samma känsa av misslyckande? Det enda jag kan göra är att fortsätta försöka bli den jag vill och inte låta några känslor stå ivägen för mig. Jag tänker inte ge upp. Tänker inte huka mig för dom slag livet ger mig. Jag tänker fortsätta gå, tills det inte finns någon mer väg att gå på. Alla lösningar är inte prövade och hur jobbigt det en är, så vet jag att lyckan står den järve bi.     Peace out Caweman