Likt tårar är jag salt idag. Salt av ångest och fel placerade känslor. Mitt hjärta är inte konstruerat för det jag känner. Eller så är det jag som inte känner mitt hjärta. Ibland är det svårt att se sanning i vitögat och acceptera det du ser. Ibland vill man att sanning ska vara lögn och att inget du sett eller känt vart sant. Men det är slut med att känna efter. Slut med att vara sårad och hoppfull. Att bryta det man lovat sig själv. Det kan jag tro en liten stund iaf. Sen släcks ljuset och allt är som det var. Det betyder inte att allt är skit. Men vissa saker är det. Och jag har svårt att släppa just det. Men jag försöker så hårt. Att inte svänga in på den vägen. Att inte tillåta mig själv att sörja någon jag inte har någon rätt att sörja.

Fin fint väder idag. Idag ska jag ge järnet. Köra hårt tills jag inte orkar lyfta armarna. Man får ge tillbaka lite av det man fått. Hoppas ni med får en stört skön söndag och att den erbjuder allt det ni hoppades på. Peace out Caweman

Med hästarna i hagen och solen skinande över taket. Så får jag känslan av att inget kommer vara över bara för att jag gör "dom rätta valen". Jag känner mig överkörd och intryckt under golvet. Emmelie (mamman till mina pojkar) har med fula medel och hårda ord fått mina barn att vända mig ryggen. Vad kan man göra? Emmelie är inte från denna världen. Jag har alltid litat till att hon ska sätta barnen i första rummet. Men hon tänker bara på sig själv. Jag har en känsla av att det inte kan bli bra mer nu. Hur ska man komma över förlusten av sina barn? Hur ska man gå vidare från det? I sanningen finns det ingen hjälp att få. För sanningen är alltid hennes och aldrig min eller våra barns. Hur kan en människa få ställa till med så mycket dåligt utan att bli ställd till svars för det? Bara för att man är mamma gör det en inte automatiskt till en bättre vetande människa. Det är bevisat, att vårat sätt att se på föräldrarskapet, är föråldrat. Jag vill bara sluta se all den ondska som hon så lättvindigt visar upp för alla att se, men ingen annan ser. Jag är så trött på att alltid bli utpekad som den onda föräldern i våra barns liv. Att aldrig få chansen att ge mina barn en bättre bild av mig, en den som Emmelie målar upp. Men det kommer kanske en tid då mina barn förstår att Hon har fört dom bakom ljuset. När dom kan se igenom hennes lögner och kanske helt väljer bort henne. Och det vill jag inte ska hända. Alla barn har rätt till båda föräldrarna.

Och så är det bara livet som står ivägen för döden. Känner att jag sitter i väntrummet och har jätte många före. Jag tänker på vad människor säger och vad dom gör. Det hänger så sällan ihop! Jag borde inte vara så ensam som jag känner mig. Hon jag älskar är inte närvarnde och mina barn är stulna. Jag ska bli pappa igen men det känns som om det bara är ett dåligt skämt. Jag är liksom lämnad efter. Försöker att inte tynga ner mig av det, men det är svårt. Det var tre dagar sedan vi ens pratade med varndra. Hon smsar väl lite. Men det är så opersonligt och det finns inga känslor i hennes ord och jag tror inte ens att hon vill ha mig i bilden. Så dagens känsla är bortappad.    Peace out Caweman