Vet inte vad det är eller varför den finns där. Den dåliga känslan. Men på det senaste har den vuxit och fått mig att känna en väldig oro. En oro över det jag alltid vart så säker på. Min självbild är som att se sig själv i dom lustiga speglarna på Liseberg. Vobblig, som bäst bara i kanterna. Jag saknar någon som jag aldrig får ha vid min sida. Saknar energin det gav mig att vara behövd. Saknar så mycket men med vetskapen om att det nog är bättre så här. Hur ska man förhålla sig till sig själv när man inte älskar den man är? Hur ska man komma till andra sidan ån när man inte orkar hålla huvudet över ytan? I någons ögon fastnade min själ och den har liksom aldrig kommit hem igen. Det är svårt att förklara likgiltigheten jag kan känna inför det jag igentligen borde vara så glad över. Men jag tänker inte ge upp. Jag tänker inte sluta försöka bara för att det, just nu, inte går eller känns så bra. Det kommer en vändning och jag tänker vara där och hugga när tillfället ger mig en chans. Inget är omöjligt för den med övertygelse. Men det är saknaden till det jag känt så starka känslor för som får det att rinna över. Det var någon som sa att "allting kan gå itu men ett hjärta kan gå i tusen bitar". Det är jävligt nära min sanning om hur det känns. Men ibland är man inte tillräkligt bra för den man vill vara det för. Jag har alltid litat till mina egna tankars styrka. Men nu när jag behövde tillhörigheten finner jag mig själv ensam.

Är man otroligt depp idag eller? Solen som skiner och inte ett moln på himmelen. Man borde ju vara helt saligt glad istället för nedstämd. Men jag hoppas ni har en tok bra dag och att ni njuter av livet. För e det något vi bara har i singular så är det vårat liv. Så kör så det ryker och stanna inte för någon.     Peace out Caweman