Det kanske bara är jag. Jag som inte kan förstå. Jag som inte är så omtänksam. Det kanske bara är jag som inte har det som krävs för att lyckas. Det är något som hindrar mig från att bli den jag vill. Min mask är på så ofta att jag ibland har svart att ta av den. Det känns tryggt att inte behöva visa min sorg eller rädsla. Att inte alltid tynga andra med mina problem och att kunna spela den jag vill. Jag har många kompisar men få vänner. Men det är nog så det ska vara. Jag litar inte på mig själv i mångt och mycket. Vill alltid vara en bra vän och kunna ge mer en jag tar. Men det känns som det blir tvärtom, att jag tar mer en jag ger. Men i mina försök att vara en bättre människa blir det ofta fel. Jag kanske sårar dom jag älskar mer en jag stöttar. Har blivit mer och mer förvirrad. Det känns som mina beteenden får dom jag älskar mest att backa från min sida. Vad ska jag göra för att inte visa mer en jag vill. Jo, jag tar på mig masken och visar inget istället för att visa lagom. Våren närmar sig och fast jag borde välkommna den så tar jag fler farväl nu en jag klarar av. Att mista dom man älskar, att mista sina vänner är mer en vad jag klarar. Men jag måste. Måste fortsätta trycka på i rätt riktning för att komma ut på andra sidan som en bättre medmänniska. För idag duger jag inte till. Har inte energin att slåss för dom jag igentligen borde dö för. Min isolering är inte vald men tvingad.

Det är en mulen dag i den stora världen. Jag vill tacka för att jag fått känna tillhörighet och tacka mina vänner för era snälla ord. Ni har gjort livet lättare att genomlida. Och samtidigt be om ursäkt för alla mörka dagar. För alla fel jag utsatt er för. Älskar er och jag ska försöka göra ett bättre jobb på att var en stark vän. Hoppas ni har en bra dag och att ni blir belönade med allt ni önskar.                  Peace out Caweman