Med hästarna i hagen och solen skinande över taket. Så får jag känslan av att inget kommer vara över bara för att jag gör "dom rätta valen". Jag känner mig överkörd och intryckt under golvet. Emmelie (mamman till mina pojkar) har med fula medel och hårda ord fått mina barn att vända mig ryggen. Vad kan man göra? Emmelie är inte från denna världen. Jag har alltid litat till att hon ska sätta barnen i första rummet. Men hon tänker bara på sig själv. Jag har en känsla av att det inte kan bli bra mer nu. Hur ska man komma över förlusten av sina barn? Hur ska man gå vidare från det? I sanningen finns det ingen hjälp att få. För sanningen är alltid hennes och aldrig min eller våra barns. Hur kan en människa få ställa till med så mycket dåligt utan att bli ställd till svars för det? Bara för att man är mamma gör det en inte automatiskt till en bättre vetande människa. Det är bevisat, att vårat sätt att se på föräldrarskapet, är föråldrat. Jag vill bara sluta se all den ondska som hon så lättvindigt visar upp för alla att se, men ingen annan ser. Jag är så trött på att alltid bli utpekad som den onda föräldern i våra barns liv. Att aldrig få chansen att ge mina barn en bättre bild av mig, en den som Emmelie målar upp. Men det kommer kanske en tid då mina barn förstår att Hon har fört dom bakom ljuset. När dom kan se igenom hennes lögner och kanske helt väljer bort henne. Och det vill jag inte ska hända. Alla barn har rätt till båda föräldrarna.

Och så är det bara livet som står ivägen för döden. Känner att jag sitter i väntrummet och har jätte många före. Jag tänker på vad människor säger och vad dom gör. Det hänger så sällan ihop! Jag borde inte vara så ensam som jag känner mig. Hon jag älskar är inte närvarnde och mina barn är stulna. Jag ska bli pappa igen men det känns som om det bara är ett dåligt skämt. Jag är liksom lämnad efter. Försöker att inte tynga ner mig av det, men det är svårt. Det var tre dagar sedan vi ens pratade med varndra. Hon smsar väl lite. Men det är så opersonligt och det finns inga känslor i hennes ord och jag tror inte ens att hon vill ha mig i bilden. Så dagens känsla är bortappad.    Peace out Caweman